Salem - Astronaut

Salem - Astronaut
Capitol
2009

Andraskivans förbannelse. Här har vi ännu ett exempel på hur den kan sätta stelkrampssprutor i de musikaliska arrangemangen. Tyvärr fick nog Salem, som han nuförtiden tydligen heter, någon spruta för mycket i arbetet med andraskivan Astronout.

Många är de som har vandrat på samma väg och man frågar sig hur det är möjligt. Den lekfulle debutanten som vill visa att han kan stå på alla ben på en gång samtidigt jonglerandes med bollar av regnbågens alla kulörer är nu förbytt mot en pansarvagnsåkandes löjtnad i grå mundering. Nu är det kanske inte riktigt så illa i detta fall, men jag måste överdriva en aning för att förtydliga min tes.

Jag tror detta fenomen kan bero på att man efter den lyckade debuten nu helt plötsligt har en stor hög med förväntningar på sig. Den musikaliska processen är inte längre lika lekfull och fylls istället av en rad måsten. Kanske inte minst från de som satsat pengar i projektet.

Astronout innehåller härliga 80-tals flörtar som i till exempel Roxy och fina ballader som i Purple Lady men saknar den spelglädje som återfanns på debuten This is who i am. Även namnbytet vittnar om en förändringsprocess, somliga vill kanske kalla det för musikalisk mognad. Om det är den rätta termen föredrar jag omogen och naivistisk musik som flödar glatt över ängarna och bort mot den färgglada regnbågens slut.

Musikkonnosören ger denna skiva 2,5 av 5 smaklökar.
//George Spain

LA CHAT-DA HOOD HOMEGIRL

LA CHAT-DA HOOD HOMEGIRL
Oarfin Distribution
2008

Trummaskinsljuden håller fortfarande låda i Memphis och är ett självklart signum i den amerikanska hiphopsöderns musikliv. Den gangsterspottande La Chat bjuder heller inte på något avikande från detta. Hon dök upp på Project Pat singeln Chickenhead från 2000 och blev en bakgrundsfigur i Three Six Mafia kollektivet. Hon släppte sin debutskiva Murder she wrote 2001 som verkade lovande, men sedan dess har det varit ganska tyst. DA HOOD HOMEGIRL är en ganska skräpig historia och språket torde på sin höj högst attrahera någon stökig tonåringen som inte fått i sig alla vitaminer för dagen. Låten Slob On My Cat II bör dock ändå belysas, en ganska humoristisk historia om hur hon utnyttjar killar för porriga ändamål.
Musikkonnosören ger denna skiva 2 av 5 smaklökar.
//Dosan

Sway - This Is My Demo

Sway - This Is My Demo
All City Music
2006

Här har ni en skojare som fattat vad saker och ting handlar om. När rappare satsar på karriären och inte hoppar av skolan redan i högstadiet så kan det tillslut resultera i sån här intelligent och samtidigt lekfull musik.

Den högskoleutbildade Sway, eller Derek Andrew Safo som han egentligen heter, levererar lekfull kvalitétsmusik på sin debutskiva This is my demo. Att han har mycket på hjärtat förstår man direkt, för med det rapptempo som Sway ibland levererar lyckas han pressa in mer ord per minut än självaste Scatman John. Här avhandlas bland annat religion, fildelningsfrågan, gangsterkulturen och kärlekstrubbel på ett humoristiskt vis men med så underfundiga angreppssätt att man trots den skojiga ytan tar hans budskap på allvar.

Produktionerna på skivan är för det mesta lättsamma och funkiga historier men bryts strategiskt upp med beats av en lite mer ”klappa-mothårs-stil”. Perfekt uppblandat så man aldrig tappar fokus på Sway texter.

Detta är musik med hjärta, hjärna och sån där glad positivism som gör att ingenting känns omöjligt.

Musikkonnosören ger denna skiva 5 av 5 smaklökar.
//George Spain

Östen Warnerbring - 15 minuter från Eslöv

Östen Warnerbring
1969

Gammal dänga som står tidens tand. Humor och självdistans i en musikalisk storartad produkt slår sällan fel. Texten ger mig starka Devin The Dude vibbar inklusive de plumpa metaforerna med sexuella anspelningar. Detta är säkert något sånt här han hade slipat på om han hade varit aktiv -69. Låten är en cover av Gene Pitneys 24 hours from Tulsa.

Musikkonnosören ger denna låt 4,5 av 5 smaklökar.
//George Spain

Robin Thicke-Something Else

Robin Thicke-Something Else
Star Trak
2008

Jag har några gånger druckit alldeles för mycket läsk, överdoserat, låtit sötman ta kål på mig, fallit in i sockertrans och mått pyton av det. Robin Thicke bjuder in oss på kalas i det söta sockerlandet men bjuder även på insulinsprutor, så vi sockerärtor klarar av färden. Hans bemötande är moget handlat för att vara en falsettsjungande charmör, men det kanske är stilpoäng han vill vinna i längden hos oss lyssnare? En duktig låtskapare är Thicke och arrangemangen på skivan är inte bara gnodda med schampo, utan även balsam som gör det inte bara rent utan också mjukt och skönt. Influenserna för musiken osar Quincy Jones och Brasilien. Texterna snuddar lite lätt vid vad Marvin Gaye gav oss under sin kärleksfulla period på 70-talet. Det är lovande och jag tror att Justin Timberlake får börja se sig över axeln, eller bjuda in Thicke på fiskdamm nästa gång det är fest i Hollywood.
Musikkonnosören ger denna skiva 4 av 5 smaklökar.
//Dosan

Flo Rida - R.O.O.T.S.

Flo Rida- R.O.O.T.S (Route of Overcoming the Struggle)
Poe Boy/Atlantic
2009

Den tuttpumpade rapparen Flo Rida står och visar upp sig på framsidan, som en amerikansk version av den hatälskade fotbollsspelaren Cristiano Ronaldo. De Timbalandinspirerade produktionerna låter ok men säger oss inte vidare värst mycket och dubbelmoralen väller över en likt någon kvällsblaskas löpsedel. Den här skivan riktar sig nog inte till någon djupsinnad tänkare, utan mer åt neonljusens håll och tydligen är eurodiscon populär där borta i staterna. Flo Ridas producenter (den gamla snuskgubben Dr.Luke från 2 Live Crew kan känna sig skyldig i ett av fallen!) samplar Eiffel 65 ,Blue (Da Be Dee), samt Dead or Alives ,You Spin Me Round (Like A Record), men det vattnas inte i munnen speciellt mycket för det. Skivnamnet antyder på att det ska existera någon form av recept för att lyckas i samhället men som snabbt slängs i sjön då Flo Rida är så anonym, att en papegoja hade kunnat riva av hans texter på beställning. Den ständigt återkommande kolibrin Akon och hans polare Wyclef återfinns även på denna skiva. Nu kan jag lägga den åt historien. Trevlig lyssning.
Musikkonnosören ger denna skiva 1 av 5 smaklökar.
//Dosan

Emma Nilsdotter - Från mig till dig

Emma Nilsdotter - Från mig till dig
2001
Universal Music (Sweden)

Med ett glas lagom utblandad saft i näven på en lagom varm sommardag njuter jag i skuggan. Måsarna skriar vid horisonten och vågornas sus balsamerar min själ. Emma Nilsdotters hittills enda soloskiva Från mig till dig smeker lyssnaren medhårs och gör musikupplevelsen till en okomplicerad njutning.

De tidlösa texterna och den nostalgifyllda musiken gör att albumet svävar iväg bortom tid och rum. Här får man höra historier om svunna sommarromanser men även lite lagom fundersamma sånger om hjärta och hjärna och kampen de emellan. I musikaliska sammanhang är ofta ordet lagom negativt laddat. I omdömet av denna skiva måste dock ordets betydelse revideras en aning då låtarna på Från mig till dig är så samstämmigt lagom komponerade att här närmast uppstår ett tillstånd av perfektion. Om du söker musikalisk utmaning och världsomvälvande texter har du nog hamnat fel. Men om du nöjer dig med den där underbara flädersaften i solstolen på den perfekta sommardagen är detta något för dig. En stilla undran bara, när får vi mer?

Musikkonnosören ger denna skiva 4,5 av 5 smaklökar.
//George Spain

Chamillionaire - Ultimate victory

Chamillionaire-Ultimate Victory
Universal
2007

Chamillionaire har problem. Han vet inte vilket ben han ska stå på när han öppnar dörren till sitt andra album Ultimate Victory.

Redan i farstun blandar han medvetna rader som skulle ha kunnat vara hämtade från vilket Commonalbum som helst med södernklichéer där man kan fylla i sista ordet i raden utan att veta det i förväg. Men Chamillionaire accepterar själv denna problematik och bjuder in oss med öppna armar till sin vräkiga lyxkåk fylld av tvetydigheter. Över de synthbaserade hiphopbeatsen levererar Chamillionaire tungtvistande rap och nasal sång som till en början känns allt för bekant. Men om man skrapar lite på ytan på det väloljade vardagsrummsbordet i massivt furu märker man att det under ytan döljer sig något mer. Här finns det förutom en stor mängd träflis även en stor portion metaforer. Ämnena kretsar kring kvinnor, kärlek, musik, privatliv och framförallt pengar. Om du är lat lämnas du skoningslöst kvar på botten medan Chamillionaire själv kämpar sig vidare mot toppen.

Titelspåret och tillika slutlåt på skivan Ultimate Victory ger oss sedan nycklarna som behövs för att komma ut bakvägen. Här möter vi en driven affärsman som inte är helt bekväm i den kommersiella kontext han har hamnat i men som ändå vill ge oss det vi kom för att se.
Musikkonnosören ger denna skiva 4 av 5 smaklökar.
//George Spain

Eggstone-Vive La Difference!

Eggstone-Vive La Difference!
Vibrafon Records
1997

Solen skiner ute och jag sitter hemma och tittar ut på vårens intåg i träd och mark. I bakgrunden lunkar Malmöbandet Eggstones tredje skiva Vive La Difference! fram i högtalaren. Jag känner mig klar med ogjorda skoluppgifter och kanske ska jag till med diska upp gårdagens disk! Vad händer med mig? Jag känner ett enormt välbefinnande och kan det vara den där sabla skivan som fått mig må så här bra? Sångaren Per Sundings texter pendlar dock mellan himmel och helvete, som gör det hela lite skört men ändå ger oss lyssnare en ärlig bild av hur det kan stå till med oss homosapiens. De harmoniska tonerna som återfinns på plattan är något som trion har briljerat med på tidigare skivor också, men det är på Vive La Difference! de tycks dra dem till sin spets. Arrangemanget på Birds in cages är av en popromantisk karaktär med stråkar som filar ömsint och vibrafoner som klinkar vackert. Inplanterade klavinettljud och ännu mer stråkfräs återfinns på den discopoposande Taramasalata och på April and May fungerar gitarr och vibrafon i stämningsfull symbios. Jag kanske inte pallar diska i alla fall, men lite damm har jag ändå sopat under mattan.

Musikkonnosören ger denna skiva 4 av 5 smaklökar.

//Dosan

UGK - UGK 4 LIFE

UGK-4 LIFE
Zomba/Sony BMG
2009

När UGK kvider för sista gången känns allt väldigt ambivalent. Skivan heter 4 life men för halva delen av gruppen är livet redan passé. Efter den hyllade huvudrätten Underground Kingz som gjorde gruppen känd över land och rike kommer här den bittersöta efterrätten.

UGK, som konsekvent struntat i allt vad musikaliska trender heter, fortsätter sin vana trogen att rappa om lössläppta hyndor, underbara droger och glada dagar över traditionella Houstontakter. Sedan debuten 1992 har inte mycket ändrats förutom tjockleken på farfar Bun Bs kagge och det faktum att Pimp C nu ligger sex fot nere i jorden. När Ronald Isleys lena stämma försäkrar oss om att allt är som vanligt på skivans bästa spår The pimp & the Bun har man svårt att inte ta honom på orden. 4 life levererar på spår efter spår det klassiska UGK soundet men på den Akon gästade låten Hard as hell väcks man ur nostalgitrippen och inser att saker och ting faktiskt inte är som förut. Upphovsmannen till de flesta av UGKs beats, Pimp C, är död men den stelsjungande Akon pumpar likt en maskin ut snarlika refränger i parti och minut. Tiderna har ändrats men UGK lämnar efter sig en fullt godkänd Pannacotta som tyvärr innehåller lite för sur grädde.
Musikkonnosören ger denna skiva 3 av 5 smaklökar.
//George Spain

Cameo-Secret Omen

Cameo-Secret Omen
Chocolate City Records
1979

Tänk dig detta scenario! Du har ansvaret för musiken på din bästa väns bröllopsfest och klokt nog har du glömt alla skivor hemma och du märker detta när det är dags att gå upp och visa vem som är din väns coola dj-kompis från förr. Vad skulle kunna rädda ett sådant scenario? Om man skulle få önska lite i det fallet så hade ju lite ”Harry Potter-magik” hastigt kunnat trolla fram funk bandet Cameos fjärde skiva Secret Omen, som med sin intensiva start och energiska driv snabbt skulle kunna få igång ett discotörstande golv. Du har sådan tur att de har slängt på en ännu längre version av discohiten Find My Way, upphottad med flådiga stråkar som pågår i över 9 minuter. Dr. Spock skulle kunna hinna stråla iväg dig hem och tillbaks i god tid tills den smäktande balladen Sparkle gungar igång i kärlekens tecken och gör så att det inte bara blir shake, utan också lite hångelstämning. Secret Omen håller en jämn och fin skala, och skulle kunna vara den rätta funkmedicinen vid behöv av första hjälpen.
Musikkonnosören ger denna skiva 3,5 av 5 smaklökar.
//Dosan