fjäderboatrenden, whats up!?

En fröjd för ögat!

Vacker video/låt ifrån remixräven Breakbot.
Baby I'm Yours feat. Irfane
Utgiven på Ed Banger Records 2010
//T.Tippy

LördagsWax

Här kommer myspyslåten "Feel it all around" av artisten Washed Out.
Värt att spana in är skivan Life of Leisure för fler krämiga skapelser.
Med vänlig hälsning,
Tim Tippy

Band of Horses - Infinite Arms

Inbundna i ett spann av skägg, ger bandet Band of Horses ut fullängdaren ”Infinite Arms”. Stämningsfull likt en höstskog och tempomässigt smyger den lunkande fram. Låten ”Factory” bjuder på symfoniarrangemang som får en att tänka på The Verve och Manic Street Preachers gamla brittpop produktioner. Jag kan medge att det blir lite väl utsmetat i perioder och likt framsidans Van Gogh inspirerade natthimmel så får det egna uttrycket ofta symboliseras av just det stämningsfulla måleriska sökandet i musiken. Uttrycket kan dock stangera på sina håll och kanter och bli till potatismos med smörsky. Bandet faller inte av elefantrockens rygg utan klamrar sig fast med både country och akustisk längs med vägen. Vägleda av sitt Simon & Garfunkelmantra får indiepubliken något att mysa till i höst.
//Dosan

Nu är det höst

autumn by the lake from Bart van der Gaag on Vimeo.

Lil Wayne - I am not a human being

• Lil Wayne - Im not a human being
  Cash Money
  2010
• Vapen och knark fick den nasala södernrapparen Lil Wayne bakom lås och bom. Med Kling och Klangs vakande öka fick han ändå med sig sin kärasta mikrofonen in i finkan och där har han fortsätt ordbajsa ur sig sjuka rim om bland annat vapen och knark. Beatsen är de standardiserade södernbeatsen som man kan vänta sig med mången synthlager och spretiga trumtakter.

Efter den i stort sätt olyssningsbara rock-college-autotune-fiesta-skivan ”Rebirth” har nu Wayne tack och lov återvänt till rappen och lagt mycket av den tragikomiska autotunesången på hyllan. Märkliga associationer och bombastiska metaforer utan något riktig sammanhang fortsätter att vara Lil Waynes signum och det är där denna skivans kvalitéer återfinns. Underhållning för stunden utan riktiga toppar där det oväntade ofta är det väntade.

Betyg: 2,5 / 5 Gram

Spotify: Lil Wayne – I Am Not A Human Being

Hoffmaestro – Skank-a-tronic punkadelica

När jag var liten så brukade jag älska att åka berg och dalbana och jag sket fullständigt i om det va på gröna lund, liseberg eller den lokala karnevalen. Bara jag fick känna adrenalinet pumpa igenom min lilla spinkiga kropp. Nu är jag något äldre och fascinationen för berg och dalbanor har avtagit markant. Lite så är även känslan för Hoffmaestros nya skiva ”Skank-a-tronic punkadelica”. Likt en Berg och dalbana har den sina slöa partier där man sitter och väntar på att skiten ska dra igång och likt en berg och dalbana har den sina adrenalinrushar. Tyvärr är dessa adrenalinrushar inte speciellt många. Och olikt en berg och dalbana så är jag inte besviken på att skivan så småningom tog slut. Tvärtom känns det ungefär som när man städat sitt hem. Skönt att möget är över.

På debuten The Storm bjöd Hoffmaestro oss på ett mera ska influerat intryck där rytmer och kluriga melodier blandades med texter om vardagstristess och hur det är att bli en ung farsa (dock deras sämsta låt alla tider enligt mig). Det handlade även om att fånga dagen. Något som Hoffmaestro inte lyckas med denna gång. Istället är det tråkiga ballader, countrygitarrer och intetsägande rocklåtar med några få reggaeinslag som finns här.

Trots skivans många lågvattenmärken så finns det några spår som får mig att dra på smilbanden. Siempre Palante och Bubbelin style är två av de starkaste spåren. Även Skankin Rave får mig att minnas varför jag började lyssna på Hoffmaestro från första början. Däremot så saknas låtar i klass med my shoes och seize the day.
Trots sina toppar så är det ju trots allt lågvattenmärkena man minns från en skiva och tyvärr kommer nog denna skiva hamna långt bak i skivbacken för någon värdig uppföljare till The storm är detta inte. Jag har bara ett ord för den här typen av musik; ”svennereggae”.

2,5 smaklökar av 5//Bananen

Rad Omen-Rad Anthem

Rad Omens framtidstro låter verkligen storslaget. Electroklubbfunken är som gjord för den nya tiden och den Los Angeles baserade gruppens huvudman Troublemaker vibbar fram en musikikalsik ornamentik hämtad ifrån Lil Jon och Versaillesslottets väggar. Gruppen går en sluskig bärsarkagång för festandets sak och lever loppan med sin musik.



Skivan finnes på:http://open.spotify.com/album/0yPhLgbNIQVn4HLBWUq3LI
Musikkonnäsören ger denna låt 3,8 av 5 smaklökar //Dosan

Kero one – Early believers

Kero one – early believers
Plug Label
2009

Japaner sägs ju vara ett flitigt folk och här har vi ett exempel på det. Kero one, som både är webbdesigner, dj, producent, rappare och arbetsmyra kommer här med sitt andra album Early believers.

Kero one bjuder lyssnaren på ett album fyllt med positiva vibbar och han levererar rader helt utan påklistrade attityder. Här har vi killen som bara vill chilla och ta det lite lugnt genom livet. Musiken har den klassiska sommarfeelingen med mycket liveinstrument i form av till exempel akustiska gitarrer och rhodespianon. Tillskillnad från debuten Windmills of the Soul har samplingarna här fått mindre utrymme och Early believers känns inte lika backpackigt insnöad som debuten.

Här får vi också lite smoootha refränger av bland annat den finska(!) vokalsiten Tuomo som med sin raspiga röst passar fint in i ljudbilden. Denna symbios illustreras fint på en av skivans bästa spår nämligen dängan Let’s Just Be Friends. Efter ett par genomlyssningar av denna skiva slår det mig att det är en sak som inte riktigt känns rätt, nämligen att man har ingen aaaaning om vad den där flitiga japanen snackar om. Ja, han rappar på engelska, men sättet han levererar sina texter på tillsammans med hans anonyma röst gör att det musikaliska helt tar överhand gentemot Kero ones röst. Men efter lite youtubande så får jag se en video som fint illustrerar hans texter och jag blir inte förvånad. Det är ju såklart en historia i kärlekens tecken med ett lyckligt slut.




Musikkonnosören ger denna skiva 4 av 5 smaklökar. //George Spain

Salem - Astronaut

Salem - Astronaut
Capitol
2009

Andraskivans förbannelse. Här har vi ännu ett exempel på hur den kan sätta stelkrampssprutor i de musikaliska arrangemangen. Tyvärr fick nog Salem, som han nuförtiden tydligen heter, någon spruta för mycket i arbetet med andraskivan Astronout.

Många är de som har vandrat på samma väg och man frågar sig hur det är möjligt. Den lekfulle debutanten som vill visa att han kan stå på alla ben på en gång samtidigt jonglerandes med bollar av regnbågens alla kulörer är nu förbytt mot en pansarvagnsåkandes löjtnad i grå mundering. Nu är det kanske inte riktigt så illa i detta fall, men jag måste överdriva en aning för att förtydliga min tes.

Jag tror detta fenomen kan bero på att man efter den lyckade debuten nu helt plötsligt har en stor hög med förväntningar på sig. Den musikaliska processen är inte längre lika lekfull och fylls istället av en rad måsten. Kanske inte minst från de som satsat pengar i projektet.

Astronout innehåller härliga 80-tals flörtar som i till exempel Roxy och fina ballader som i Purple Lady men saknar den spelglädje som återfanns på debuten This is who i am. Även namnbytet vittnar om en förändringsprocess, somliga vill kanske kalla det för musikalisk mognad. Om det är den rätta termen föredrar jag omogen och naivistisk musik som flödar glatt över ängarna och bort mot den färgglada regnbågens slut.

Musikkonnosören ger denna skiva 2,5 av 5 smaklökar.
//George Spain